Sverige under Frihetstiden

Frihetstiden var mellan åren 1719 och 1772, mellan stormaktstiden och den gustavianska tiden. Det kungliga enväldet upphävdes genom lag år 1719 och Sverige fick alltså frihet från enväldesmonarki, därav fick tiden benämningen frihetstiden. Under den här tiden låg makten hos rådet och riksdagen. Men friheten var bara till för ett fåtal eftersom riksdagen dominerades av adeln, vilket medförde att bönderna fortfarande hade väldigt lite makt och ingen talan i viktiga politiska beslut.

Frihetstiden startade med ett ruinerat Sverige på grund av krigen på 1600-talet och början av 1700-talet. Man behövde bygga upp Sverige ekonomiskt genom att lokalisera, samla ihop och utnyttja de resurser som fanns. Exempelvis skickades under 1740-talet vetenskapsmannen Carl von Linné (och många andra) ut på upptäcktsresor i Sverige för att hitta outnyttjade naturresurser som kunde komma till användning för staten. Man grundade även en vetenskaplig akademi år 1739 för att förbättra de teknologiska kunskaperna och stärka Sveriges industri.

Hattarna och mössorna

Eftersom det i början av frihetstiden inte fanns några politiska partier, som idag, var det en kanslipresident och lantmarskalk, Arvid Horn, som hade makten över Sveriges politik. Arvid Horns motståndare startade 1738 det så kallade hattpartiet, som främst var adelns parti och som stöddes av Frankrike. En ganska löst sammanhållen organisation som motsatte sig hattarnas politik tillkom och kallade sig mösspartiet. Mössorna representerade i första hand de lägre stående och hade starkt understöd från Storbritannien och Kejsardömet Ryssland. När sedan Horn störtade under åren 1738 – 1739 blev riksdagen maktens mittpunkt.

Dalupproret 1743

Dalupproret benämndes ursprungligen som stora daldansen. Böndernas inflytande var som sagt minimalt under frihetstidens ”herravälde” eller även kallad ”herreregering”. Allmogen upplevde att tidigare enväldiga monarker åtminstone hade lyssnat på deras krav. Något som spädde på missnöjet ännu mer hos allmogen, främst i Dalarna, var att hattpartiet infört inskränkningar i dalkarlarnas fria varuutbyte med Norge, som i sin tur ledde till svält.

Redan 1742 började uppror diskuteras, främst i Dalarna, men även i övriga landet, men 1743 sattes det i rullning. Det var ett väl organiserat uppror, där major Wrangel red i spetsen i Falu stads kavalleri och han hade satt upp regler för hur dalkarlarna skulle uppföra sig. De startade i Falun och när de var framme i Stockholm den 20 juni slog de läger på Gustav Adolfs torg. Två dagar efter brakade tumultet loss och det dog fler människor än under Stockholms blodbad.

Gustav III:s statskupp

Det gjordes många ekonomiska och vetenskapliga framsteg under frihetstiden, men det rådde också politisk instabilitet och utbredd korruption. På grund av det politiska kaoset satte år 1772 Gustav III punkt för frihetstiden med en statskupp, vilket gjorde att det kungliga enväldet återupprättades.

Gustav III:s statskupp

Till en början försökte Gustav III stärka kungamakten genom att försona partierna hattarna och mössorna. Han tyckte att med hjälp av hans ledning skulle riksdagens intressegrupper kunna samarbeta, men detta motsatte sig mösspartiet starkt. För att inte Sverige skulle hamna i samma läge som Polen, där parlamentet hade drivit landet in i ett inbördeskrig, gjorde Gustav III därför en statskupp den 19 augusti år 1772. I och med detta fängslades rådet och tvingades att godta den nya regeringsformen, vilken blev starten på gustavianska tiden.

Comments are closed.