De stora skiftena i Jordbrukssverige

Sverige började tidigt bilda byar. Ända sedan början hade svenskarna levt i byar. Utanför varje by låg det åkermark som genom århundradena hade brukats av byarnas invånare. Efterhand delades jorden upp så att bönderna fick fält med olika mark. Folkmängden ökade genom åren och efterhand var det så många fält i varje by att de kunde ha uppemot tusen fält som bönderna brukade. Det gjorde det naturligtvis lite svårt att varje bonde kunde ha uppemot femtio fält som alla var på olika platser. Åkerlapparna blev små och det var svårt att förnya arbetet med nya tekniker och grödor.

Skörden fick plats i förklädet

Det hade gått så långt att åkerlapparna var så små på vissa håll att den skörden som blev fick plats i ett förkläde. Något som försvårade det ännu mer var att det inte på alla ställen gick att vända med häst och vagn utan att komma in på grannens fält. Situationen började bli mer och mer ohållbar då man förutom de praktiska delarna med marken även var tvungen att anpassa det man odlade och när man skulle så och skörda med när grannen gjorde det. Tiden för skörd och sådd bestämdes på bystämmorna.

Det kom en lag 1734 om att nytt skifte inte kunde äga rum om inte alla jordägarna samtyckte. Denna ändrades då det 1757 kom en förordning om storskifte. Det här gjorde det möjligt för enskilda ägare att begära skifte för att få sina marker mer samlade. Trots att det avsevärt skulle förbättra för bönderna var det få som ändrade skiften. Nu gick Gustav IV Adolf in och ändrade förordningen till det som blev enskifte. Det innebar att varje bondes skiftet om det var praktiskt möjligt skulle vara i bara ett stycke.

Gustav IV Adolf kom att ersättas av Karl XIV Johan och med den nya regeringen fick skiftesbytet mer fart. Det kom en ny lag 1827 som heter lagen om laga skifte. Nu var planen att gårdarna skulle ligga vid de ägor som bönderna hade och de skulle vara sammanhängande. Det här var ett jobb som inte kunde genomföras i hela Sverige på en gång.

Lantmätare kommer och delar upp marken

En lantmätare skickades ut till den by som var näst på tur. Han mätte upp jordarna och fördelade den. Bönderna ville sällan veta av någon skifte och det var inte något som var särskilt populärt till en början. Det hände i vissa byar att lantmätarna var tvungen att bära pistol för att bönderna fann sådant missnöje i dem. Trots allt motstånd tog sig Sverige igenom tiden och efterhand flyttade bönderna sina hus så att de låg nära de nya ägorna. Byarna blev mindre centrala när familjerna flyttade ut till sina ägor.

Det senaste skiftet innebar två stora förändringar. Jordbruket utvecklades då bönderna mer kunde ta tillvara på den mark som de hade samtidigt som byarna upplöstes. Det som var en stor bidragande anledning till att bönderna drev jordbruket framåt var att de nya kunde sköta sitt jordbruk utan att vara beroende av de andra bönderna samt att de kunde testa nya grödor och sätt att odla.

Comments are closed.